Efter Hokitika, där vi skrev på bloggen senast, fortsatte vi att köra söderut, via de berömda glaciärerna Franz Josef och Fox Glacier, som i och för sig inte var mycket märkvärdigare än de som finns i Norge och Sverige, men fina ändå. Vidare söderut!
Vi gjorde en väldigt fin dagstur i Haast Pass upp till en superb belägen stuga där man kunde bo för endast 20 kr natten. Där hade vi gärna stannat, om det inte vore för att vi hade en tid att passa. Vi var nämligen tvungna att hämta ut våra biljetter för Milford Track, Nya Zealands mest populära vandring, som vi hade bokat redan ett halvår i förväg. Efter ett snabbt stopp i Queenstown kunde vi rulla in i den lilla staden Te Anau lagom innan DOC-kontoret, där man hämtar ut sina biljetter, skulle stänga.
Den tre nätter långa Milford Track visade sig mycket riktigt vara en väldigt fin vandring. Första två dagarna vandrade vi genom en skogsbevuxen dal med massor av grön mossa hängandes från alla gamla träd, och branta bergssidor runtomkring. Vi hade dock nästan önskat lite färre träd för att få bättre utsikt, men det vore som att begära finare mat på nobelfesten. Tredje dagen var lite av höjdpunkten då vi passerade ett alpint pass med riktigt fin utsikt. Dasset med bäst utsikt i Fiordland fanns här! Efter att ha tagit oss ner på andra sidan passade vi också på att besöka Nya Zeelands högsta vattenfall, Sutherland Falls, som man dessutom kunde gå in bakom. Det gjorde givetvis vi, svinkallt men klart häftigt! Sista dagen gick vi återigen i en dal med branta sidor och vacker skog, och vandringen slutade ute i fjorden Milford Sound.
Milford Track har kallats för "The Finest Walk in the World", och även om det säkert finns finare vandringar, så var den väldigt bra. Dock så är den också mycket kontrollerad och uppstyrd. Endast 40 personer kan börja vandringen varje dag, och alla går åt samma håll och bor i samma stugor. Det gör i och för sig att man lär känna de andra vandrarna bra, och vi hade tur med sällskapet: 29 (!) högljudda och sångglada islänningar som reste i grupp, och 10 (inkl. oss) andra trevliga personer vilka vi lärde spela Chicago (kortspelet) om kvällarna.
Efter Milford Track tog vi en vilodag, men bara en, för vädret var såpass bra så att vi helt enkelt körde på och gjorde en vandring till. Den här gången blev det Hollyford Track, en mindre känd vandring som går genom en dal ut till kusten under 4 dagar. En del av vandringen kallas för "Demon Trail" eftersom stigen är av det jobbigare slaget. Vi fick också sällskap av en australienare som vi träffat pa Milford Track.
Aven Hollyford Track gick mestadels genom skog, och här och var skymtade man maffiga snöklädda berg genom grenverket. Vädret fortsatte att vara kanon, vilket var tur, eftersom hela dalen kan förvandlas till ett träsk med flera jobbiga vattenpassager när det regnar mycket, och det kan det göra. På slutet kommer man ut till havet och Martin's Bay, där man kan titta på en sälkoloni och beundra det mäktiga havet. Här fick vi också en ordentlig dos av Nya Zeelands jobbigaste djur: sandflugan. Vid starten var de ganska många, och för varje dag som vi kom närmare havet ökade de i antal, för att vid Martin's Bay vara outhärdligt många. Man klarade av dem med rätt klädsel:
På Hollyford Track träffade vi också några roliga människor:
- Fyra säckpipeövande australiensare
- En gammal skotsk dam som kunde sjunga "å jänta och jag" på svenska
- En 70-årig, excentrisk och extremt pratglad gubbe som skulle bo 40 dagar i en stuga och leta efter älgar och störtade flygplan
Efter att ha spenderat en heldag vid havet åkte vi båt nästan hela vägen tillbaka, vilket var skönt, eftersom det började regna. Efter att ha kommit tillbaka till bilen tog vi in på det originella "Gunn's Camp" i en stenkoleldad stuga.
Sen gjorde vi det mest turistiga hittills: tog en "cruise" på Milford Sound. Det roligaste var när båten guppade i vågorna och stänkte ner Maria :)
Nu var vi trötta i kroppen och vädret skulle bli sämre, så vi bestämde oss för att åka söderut. Men först ville Daniel ha ett adrenalin-stopp i Queenstown:
Vi hade hört att man skulle kunna simma med delfiner i Curio Bay på sydkusten, så dit åkte vi nu. Vi såg mycket riktigt delfiner, och efter ihärdigt iskallt badande (delfinerna måste få komma till en, ej tvärtom), fick Maria se delfiner hoppa 5 m ifrån. Superfint!
Det sista vi gjorde var att åka förbi staden Dunedin och kolla in några mycket mäktiga fåglar: Royal Albatross. Utanför Dunedin finns en albatross-koloni med ett observatorium, där man kommer riktigt nära. Vi hade väldig tur med vädret, det blåste rejält så det cirkulerade många albatrosser omkring, och med ett vingspann på 3 m är de verkligen imponerande.
Nu styr vi som sagt Berta mot Mt Cook och hoppas på vackert väder så att vi kan få fin utsikt. Vi hörs!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar