Hemma!

Nu är vi hemma igen i vackra Sverige!



Den sista tiden i USA åkte vi förbi flera nationalparker: Zion, Grand Canyon och Joshua Tree. I Zion gjorde vi en dagsvandring upp på "Angel's Landing" där man hade fin-fin utsikt över hela canyonen, och i Grand Canyon gjorde vi det alla skyltar tyckte att man inte skulle göra: gå från kanten ner till floden på botten och upp igen under samma dag. Men vi klarade det utan värmeslag, trots 1400 m höjdmeter. Joshua Tree var en överraskning med väldigt vackra omgivningar, öken med utspridda stora stenblock och massor av s.k. Joshua Trees. Vi klättrade där under en dag, roligt men svårt.

Men allt roligt har sitt slut. Fyra månader hade gått och hux flux satt vi på planet från Los Angeles och landade så småningom i Sverige.

Bloggen är därmed slut, även om det inte är omöjligt att vi lägger upp fler bilder framöver. Tack så mycket till alla som har följt oss på resan!

I öknen

Så här efter en dryg veckas rundkörning i sydvästra USA kan vi konstatera att här är det verkligen öken. Allt är torrt och tältet är belaggt med en hinna med sand. Men det är fint!

Fast först några ord om Tonga.



Tonga var annorlunda. Jämfört med Nya Zeeland blev det nästan en liten chock. Från att ha rest runt i superturistvänligt land blev det plötsligt varmt, fuktigt och allmänt jobbigt att ta sig runt och göra saker.

Det började redan på flygplanet med att de varnade för ett utbrott av Dengue-feber (en jobbig och ibland dödligt sjukdom som sprids med myggor), och uppmanade alla att ta på sig myggmedel så fort de lämnade planet. Det visade sig inte vara så illa som de sade, visst hade många blivit sjuka, och det ar jobbigt att vara sjuk i Dengue-feber, men risken att drabbas var liten, och vi klarade oss. Fast vi hade myggmedel på oss hela tiden.

Det var också väldigt varmt och fuktigt på Tonga, men vi fick lite skylla oss själva eftersom det var i slutet av regnperioden.

Trots de jobbiga inslagen var Tonga väldigt trevligt, och det bästa var när vi bodde på en "resort" (väldigt budget) på en nästintill obebodd ö. Först fick vi flyga med inrikesflyg till en annan ö-grupp, vilket var en upplevelse i sig, med ett litet plan (17 platser) där även passagerarna vägdes och flygplatsen var något av det mindre och lugnare slaget. Den andra ö-gruppen var dock mycket mindre turistig, och att ha en hel ö nästan för sig själv (en fördel med regnperiod är att det inte är så många andra turister där) där man kan vandra runt på kilometer-långa kokospalms-sandstränder med superfin snorkling utanför, är svårslaget.

I övrigt är Tonga, liksom resten av South Pacific, ett ställe där man tar det lugnt och inte stressar upp sig i onödan. Det är inte så viktigt om saker och ting händer i tid, folk tar sig tid att prata med varandra medan man väntar och i de små byarna är det mycket folk ute på gatorna som inte har ett viktigt ärende i tankarna, utan mest har det trevligt.

Det mest annorlunda vi gjorde var att gå i kyrkan! Folk på Tonga är väldigt kristna, och nästan alla går i kyrkan på söndagar. Dessutom är de mycket musikaliska, så det var en stor orsak till att gå dit, och de sjöng verkligen vackert! Resten av söndagarna spenderas med att äta och sova, det är t.o.m. illegalt för Tonga-bor att jobba på söndagar. Verkligen inget händer då!

Men nu är vi som sagt i USA, närmare bestämt i Las Vegas. Efter att ha landat i Los Angeles så körde vi norrut, förbi Bakersfield och Ridgecrest där vi hälsade på vänner till Marias familj, vidare upp till den lilla staden Bishop, där det finns ett berömt klätterställe (bouldering). Vi bouldrade i två dagar innan vi körde vidare mot Las Vegas. Vi behövde dock inte förstärka reskassan på kasinona, utan syftet var att besöka nationalparken Red Rocks Canyon, ett känt klätterstalle med väldigt fina leder på mäktiga sandstensformationer. En av klätterdagarna blev särskilt lyckad då vi klättrade den jättefina 250 meter långa leden "Olive oil" (Marias tredje långa led någonsin!).

Nu åker vi snart vidare mot nya äventyr. Zion national park är nästa stopp, och efter det blir det Grand Canyon.

Kramar till er alla!

Dags för Tonga

Nu är det vår sista dag på Nya Zeeland, och imorgon bär det av mot Tonga i söderhavet. Vi har tyvärr inte hunnit skriva så mycket på bloggen, men frukta inte, text och bilder kommer framöver.

En kort sammanfattning över vad vi har gjort den sista tiden på Nya Zeeland:

• Vi har haft verkligen bra väder! Inte mycket regn sedan Oamaru, och framförallt bra väder när vi...
  
• vandrade i nationalparken Nelson Lakes. Två skogsbeklädda dalgångar, ett bergspass och en bergsrygg med superfin utsikt. Sju dagar med solsken!
  
• Vi har också besökt Mt Cook, där vi gick upp till en stuga på 1800 m höjd och sov över, med både soluppgång och solnedgång över Mt Cook
  
• Bouldrat (klättrat på stenblock) i "Castle Hill" (där bl.a. filmen Narnia spelades in). Området kan liknas vid stora gräskullar med tusentals stenblock på.
  
• Tittat på valar i Kaikoura (vi såg 5-6 st "sperm whales")
  
• Badad i varma källor i skogen och tittat på "Thermal Wonderland" i Rotorua, med geysrar, mud pools och doft av ruttet ägg
  
• Farit ut till en fågelö utanför Auckland, där de bl.a. har två av världens sällsyntaste fåglar. Vi såg bada två arterna, och en försökte t.o.m. stjäla vår lunch!
  

På Tonga står det mestadels snorkling på programmet, men också att slappa och ta det lugnt, något som Tonga-borna verkar vara bra på!

Ostkusten: Oamaru

Ett tag trodde vi nästan att det regnade mer på östkusten än på västkusten, men nu har molnen spruckit upp och solen lyser igen. Vi är i den lilla staden Oamaru på östkusten på väg mot Mt Cook. Fiordland på västkusten ska vara mycket regnigare, 7 m per år på vissa ställen, men vi hade mest vackert väder där. Men, mer om det senare! Först... (och som vanligt har vi lagt upp foton här).

Efter Hokitika, där vi skrev på bloggen senast, fortsatte vi att köra söderut, via de berömda glaciärerna Franz Josef och Fox Glacier, som i och för sig inte var mycket märkvärdigare än de som finns i Norge och Sverige, men fina ändå. Vidare söderut!

Vi gjorde en väldigt fin dagstur i Haast Pass upp till en superb belägen stuga där man kunde bo för endast 20 kr natten. Där hade vi gärna stannat, om det inte vore för att vi hade en tid att passa. Vi var nämligen tvungna att hämta ut våra biljetter för Milford Track, Nya Zealands mest populära vandring, som vi hade bokat redan ett halvår i förväg. Efter ett snabbt stopp i Queenstown kunde vi rulla in i den lilla staden Te Anau lagom innan DOC-kontoret, där man hämtar ut sina biljetter, skulle stänga.

Den tre nätter långa Milford Track visade sig mycket riktigt vara en väldigt fin vandring. Första två dagarna vandrade vi genom en skogsbevuxen dal med massor av grön mossa hängandes från alla gamla träd, och branta bergssidor runtomkring. Vi hade dock nästan önskat lite färre träd för att få bättre utsikt, men det vore som att begära finare mat på nobelfesten. Tredje dagen var lite av höjdpunkten då vi passerade ett alpint pass med riktigt fin utsikt. Dasset med bäst utsikt i Fiordland fanns här! Efter att ha tagit oss ner på andra sidan passade vi också på att besöka Nya Zeelands högsta vattenfall, Sutherland Falls, som man dessutom kunde gå in bakom. Det gjorde givetvis vi, svinkallt men klart häftigt! Sista dagen gick vi återigen i en dal med branta sidor och vacker skog, och vandringen slutade ute i fjorden Milford Sound.



Milford Track har kallats för "The Finest Walk in the World", och även om det säkert finns finare vandringar, så var den väldigt bra. Dock så är den också mycket kontrollerad och uppstyrd. Endast 40 personer kan börja vandringen varje dag, och alla går åt samma håll och bor i samma stugor. Det gör i och för sig att man lär känna de andra vandrarna bra, och vi hade tur med sällskapet: 29 (!) högljudda och sångglada islänningar som reste i grupp, och 10 (inkl. oss) andra trevliga personer vilka vi lärde spela Chicago (kortspelet) om kvällarna.

Efter Milford Track tog vi en vilodag, men bara en, för vädret var såpass bra så att vi helt enkelt körde på och gjorde en vandring till. Den här gången blev det Hollyford Track, en mindre känd vandring som går genom en dal ut till kusten under 4 dagar. En del av vandringen kallas för "Demon Trail" eftersom stigen är av det jobbigare slaget. Vi fick också sällskap av en australienare som vi träffat pa Milford Track.



Aven Hollyford Track gick mestadels genom skog, och här och var skymtade man maffiga snöklädda berg genom grenverket. Vädret fortsatte att vara kanon, vilket var tur, eftersom hela dalen kan förvandlas till ett träsk med flera jobbiga vattenpassager när det regnar mycket, och det kan det göra. På slutet kommer man ut till havet och Martin's Bay, där man kan titta på en sälkoloni och beundra det mäktiga havet. Här fick vi också en ordentlig dos av Nya Zeelands jobbigaste djur: sandflugan. Vid starten var de ganska många, och för varje dag som vi kom närmare havet ökade de i antal, för att vid Martin's Bay vara outhärdligt många. Man klarade av dem med rätt klädsel:



På Hollyford Track träffade vi också några roliga människor:

• Fyra säckpipeövande australiensare
  
• En gammal skotsk dam som kunde sjunga "å jänta och jag" på svenska
  
• En 70-årig, excentrisk och extremt pratglad gubbe som skulle bo 40 dagar i en stuga och leta efter älgar och störtade flygplan
  

Efter att ha spenderat en heldag vid havet åkte vi båt nästan hela vägen tillbaka, vilket var skönt, eftersom det började regna. Efter att ha kommit tillbaka till bilen tog vi in på det originella "Gunn's Camp" i en stenkoleldad stuga.

Sen gjorde vi det mest turistiga hittills: tog en "cruise" på Milford Sound. Det roligaste var när båten guppade i vågorna och stänkte ner Maria :)

Nu var vi trötta i kroppen och vädret skulle bli sämre, så vi bestämde oss för att åka söderut. Men först ville Daniel ha ett adrenalin-stopp i Queenstown:



Vi hade hört att man skulle kunna simma med delfiner i Curio Bay på sydkusten, så dit åkte vi nu. Vi såg mycket riktigt delfiner, och efter ihärdigt iskallt badande (delfinerna måste få komma till en, ej tvärtom), fick Maria se delfiner hoppa 5 m ifrån. Superfint!

Det sista vi gjorde var att åka förbi staden Dunedin och kolla in några mycket mäktiga fåglar: Royal Albatross. Utanför Dunedin finns en albatross-koloni med ett observatorium, där man kommer riktigt nära. Vi hade väldig tur med vädret, det blåste rejält så det cirkulerade många albatrosser omkring, och med ett vingspann på 3 m är de verkligen imponerande.

Nu styr vi som sagt Berta mot Mt Cook och hoppas på vackert väder så att vi kan få fin utsikt. Vi hörs!

Westland Wetland

Vi är på Sydön! Vädret har varit fantastiskt ända fram tills idag, mest eftersom vi inte har spenderat tiden på västkusten, utan i Nelson-regionen som får flest soltimmar i Nya Zeeland. Westland kallas däremot för "Wetland", något vi förstår av dagens regn.

Men som sagt, efter färjan över till Sydön körde vi till Abel Tasman National Park, som är berömd för sin fina kajakpaddling. Efter mycket om och men lyckades vi hyra två enmanskajaker, uthyrningsfirmorna är lite väl säkerhetsmedvetna och ville bara hyra ut dubbelkajaker om man inte kan eskimåsväng (och det kan inte vi). Som tur var fanns det en kajakfirma som i alla fall gick med på att låta en guide kolla om vi kunde paddla kajak, och det kan vi ju i alla fall. Man får samma slags kajaker som i Sverige, men det var dyrare och utrustningen var av sämre kvalitet. Men naturupplevelsen var det inga fel på!



När vi väl packat kajakerna och gett oss iväg belönades vi med fyra dagar av strålande solsken, turkost vatten, vackra stränder, tuffa stenformationer, sälar och t.o.m. blå pingviner. Vi ville väldigt gärna se delfiner, och en kväll när vi lagade mat såg vi dem hoppa i vattnet vid horisonten. Snabbt i kajakerna med maten halväten i kåsan i sittbrunnen! Men men, delfinerna var för snabba för oss, och var borta när vi hade kommit ut en bit, snyft snyft...

Efter fyra underbara dagar på vattnet drog vi till klätterstället "Paynes Ford", som ligger utanför den lilla hippie-staden Takaka. Här bor man såklart på den extremt avslappnade klättercampingen "Hang Dog", även om en del av "klättrarna" kändes lite väl coola, och kanske hängde mer i campingen än på klipporna. Nåväl, trevligt folk fanns det också och klättringen var av världsklass! Kalksten, men lite mer som i Thailand än södra Spanien för de som är bekanta med den, dvs grå och slät, med massor av stora och slopiga grepp. Väldigt fina leder i alla grader utom de riktigt hårda. När det blev för varmt att klättra, framåt eftermiddagen, gick man ner till de excellenta badställena längs floden. Det var som en riktig lekpark med tak att klättra i, tarzan-rep och t.o.m. en slackline (spänd lina) över vattnet.



Eftersom vi har bokat vandringen "Milford Track" så är vi nu på väg söderut till Fiordland, där den ligger. På vägen passade vi på att utnyttja en finvädersdag innan regnet genom att göra en topptur i Arthur's Pass. Det var jättefint!

Och nu är vi i den lilla staden Hokitika, men inte så länge till. Ha det bra tills nästa gång!

Ps. Det finns fler bilder på det vanliga stället.

Wellington

Touchdown i Wellington på väg mot Syd-ön. Dagen har mestadels spenderats på museet "Te Papa", som har ungefär hur mycket som helst. Det mest intressanta var en utställning om Maori-folket och deras liv och leverne. Vad man verkligen lägger märke till är all tid som de har lagt ner på trä-sniderier. Ett hus för förvaring av mat är rikt utsmyckat med figurer på stolparna, och då har vi inte ens kommit till det heliga möteshuset som varje by hade...

Nog om Wellington.

Vandringen i Tongariro National Park blev verkligen lyckad. Vädret såg inte så lovande ut, men lördagen skulle åtminstone bli fin, så vi satsade på att göra den mest spekatulära delen då: den s.k. "Tongariro Crossing". Dessvärre var bergen insvepta i moln då vi började gå, och något besvikna fortsatte vi ändå, men då vi kommit upp på den högsta punkten sprack molnen upp och vi förstod nu varför vandringen är så berömd. Maria blev fotogalen och fyllde minneskortet med bilder, några foton kan ni se på det vanliga stället.



Det fina vädret fortsatte som tur var under nästan hela vandringen, bara sista dagen hade vi lite regn.

Efter detta styrde vi Berta mot Wellington, med en övernattning och dagsvandring i Tararua Forest Park med vackra, skogsbeklädda berg.

Imorgon tar vi färjan över till Syd-ön, som alla säger ska vara vackrare än Nord-ön. We can't wait!

Turangi

Hej!

Mycket har hänt sedan sist, då vi var i surfstaden Raglan. Det blev mycket riktigt en dags surfning till, fast denna gången på egen hand. Vi hyrde brädor och gav oss ut i vågorna själva. Surfning är kul men svårt!

Efter detta kändes det rätt att bege sig ut på vägarna igen. Vi stannade en natt i den lilla staden Otorohangi och såg en levande Kiwi på "Kiwi-huset". Lustig fågel!

Sedan körde vi ner till grott-meckat Waitomo inte långt därifrån. Enligt Lonely Planet får man inte missa denna plats på sin "äventyrs-pilgrimsresa" genom Nya Zeeland. Platsen är framförallt berömd för sina grottor med lysmaskar i. Det fanns alldeles för många olika guidade turer att välja mellan, allt från en kort båttur till en full dag under jorden med firning, undervattensforsränning och lysmaskar.

Daniel tog en tre timmar lång guidad tur under jorden, där man införde sig våtdräkt och tillsammans med traktorinnerslang flöt fram genom på underjordiska strömmar och hoppade nerför små vattenfall. Annorlunda! Sedan tog vi båda en guidad tur genom den berömda lysmask-grottan. Det var verkligen fantastiskt att glida fram på vattnet och se en full stjärnhimmel i grott-taket ovanför.

Ett mål med resan är också att hinna med att besöka några av de klätterställen som finns i Nya Zeeland. Efter grottorna var det därfor dags att åka till Wharepapa South, som är ett av de mer kända klätterställena på nordön.

Vi stannade i tre nätter på den hittills lugnaste och kanske trevligaste campingen, som låg bakom en skola. Platsen låg verkligen på landet, med bondgårdar runtomkring och jättevacker natur. Själva klippan kallas Froggat Edge, och består av vulkanisk sten med massor av hål och lustiga formationer.



Nu är vi i staden Turangi vid Lake Taupo, och förbereder oss inför en 3-4 dagars vandring i Tongariro National Park. Där ligger bl.a. Mt Doom från Sagan om Ringen-filmerna :) Vädret imorgon ska bli likadant som vi har haft det hela tiden tills nu, dvs soligt, varmt och fint, men sedan ska det tyvärr bli sämre.

Efter detta drar vi ytterligare söderut, eftersom vi har en färja till sydön bokad om en vecka.

Vi har lagt upp ytterligare några bilder på samma ställe som förut, dvs här.

På återseende!

Surf's up

Nu är vi coola surfare som hänger i den lilla surf-hålan Raglan på Nya Zeelands västkust. Idag tog Maria sin första våg och Daniel som hade surfat förut lyckades också ställa sig upp. Klart kul, det blir mer imorgon!



På vägan hit har vi hunnit:

• Bränna oss rejalt (Daniels fick en sandalbränna of the year)
  
  
• Snorkla vid Goat Island (tyvärr lite grumligt vatten när vi var där men coola fiskar ändå)
  
• Pressa hyrbilen Berta uppför den ena backen efter den andra; hon håller ihop än!
  
• Blivit förbannade över jobbiga sandflugor, betten kliar mycket mer än svenska myggbett!
  
• åkt i Nya Zeelands längsta vattenrutschbana "The Big Splash" och badat i "hot springs".
  
• Vandrat nästan upp till toppen av berget bredvid Raglan, drygt 700 m.ö.h. Stigen gick på branta ryggar med vacker, djungel-liknande skog och fin utsikt.
  

Vi har lagt upp lite bilder också, klicka här.

Imorgon blir det mer surfning, och längre än så har vi inte planerat. Det finns så många ställen vi skulle vilja besöka.

Auckland, men inte länge till...

Slutligen är en bil fixad! Mycket velande och funderande, samt ett besök på en "bilmarknad" med slipade och slemmiga bilförsäljare och sunkiga camping-minibussar, ledde till slut till en hyrbil: en Toyota Corolla av 1995 års modell, vit på utsidan och moderiktigt brun på insidan. Första vändan i vänstertrafik är avklarad; imorgon är bilen packad och vi drar norrut för snorkling och beach-häng.

Men först, bio i Auckland: "Into the wild" är en superbra bok, hoppas att den är lika bra på film.

Auckland

Framme!

Igår landade vi i Auckland efter en ca 40 timmar lång flygresa. Den skulle egentligen ha varit "bara" 35 timmar, men precis innan planet skulle lyfta från Heathrow fick vi byta till ett annat plan, p.g.a. oklara orsaker, vilket inte var gjort i en handvändning. Sen var det 10 timmar till Los Angeles, byte och 12 timmar till, så vi var lite möra när vi landade på morgonen i Auckland. Som tur var har Air New Zealand snäll personal och massor av filmer.

Vi hittade snabbt en busstaxi till vandrarhemmet där vi hade bokat rum, och allt gick hittills som på räls, tills Daniel tyckte att allt gick lite för lätt och bestämde sig för att glömma sin lilla väska, med allt dyrbart i, på taxibussen. PANIK. Vi kom inte ihåg namnet på taxibolaget, bara numret på bussen, så vi kunde inte ringa dem. Det slutade dock lyckligt eftersom chauffören kom tillbaka med väskan, fast först efter att Daniel hade åkt ut till flygplatsen igen...

Gårdagen handlade mest om att genomlida tröttheten och hålla sig vaken så länge som möjligt, tidsskillnaden är ju 12 timmar jämfört med Sverige. I morse vaknade vi i alla fall i rätt tid och började med dagens uppdrag, efter att ha ätit frukost: hitta en bil. Av en ren slump ligger vårt vandrarhem nära en massa hyrbilsfirmor, så vi gick runt och tittade lite och fick ett bra pris på ett ställe, om vi nu inte ska köpa en bil istället.

Nu blir det sushi!